Jag är folkbildare och har arbetat med föräldrastöd, kulturkompetens, integrationsfrågor, råd och stöd samt vuxenutbildning de senaste 28 åren av mina snart 43 år i Sverige,
Dödsskjutningen som ägde rum de 4 december 1994 vid Stureplan i Stockholm där fyra personer dödades av två invandrarungdomar blev starten för mitt engagemang i frågor som berör de uppmaningar och möjligheter som vi föräldrar, barn och unga upplever i det nya livet I exilen.
Frågorna i mitt huvud var många! Varför dådet ? Och varför tidigare dåd som ägde rum i slutet av 80-talet? Varför är vi här? Varför har vi lämnat vårt hemland? Varför har vi valt att leva i exil? Varför har vi flytt? Varför, varför, varför?
Svaret på mina många frågor är följande: ”för att vi älskar våra barn och våra unga, för att vi vill att de ska uppleva krig, förföljelse, orättvisor och förtryck. För att vi i vill att våra barn och ungdomar får ett bättre liv, en trygg uppväxt, en bra utbildning, en säker framtid, och att de som vuxna ska bilda familj och leva ett harmoniskt liv, som så många andra.
Många är de utmaningar som föräldrar möter i det nya landet, bland annat lagar som skyddar barn för att undvika att de far illa. Men de föräldrar som jag inledde mitt arbete med i mitten av 1990-talet, saknade kunskap och fakta om viktiga lagar, såsom aga lagen och socialtjänstens SOL och LVU, FN:s konvention om barnens rättigheter mm. Många föräldrar ovetande om konsekvenserna, abdikerar från sin roll som fostrare, samtidigt som barn och unga blir vilsna i det nya landet!
Behovet av en föräldrautbildning för föräldrar i det mångkulturella Sverige var ett faktum. År 1997 startade jag föräldrautbildning ”Barnen i våra hjärtan” som fortfarande pågår i många delar av Sverige.